Min vardag
Det är ganska irriterande att man sitter och skriver ett inlägg
med stycken och allt och så när man laddar upp det så sätts allt
ihop till ett enda långt stycke *grrr*
Vet ju liksom själv hur irriterande det är att läsa en lång
text utan några mellanrum
Det är ganska irriterande att man sitter och skriver ett inlägg med stycken och allt och så när man laddar upp det så sätts allt ihop till ett enda långt stycke *grrr* Vet ju liksom själv hur irriterande det är att läsa en lång text utan några mellanrum...
Ja ja, jag tänkte att jag skulle berätta lite om min vardag. Jag går i skolan tre timmar om dagen måndag-torsdag. Skolan ligger mitt i Sydney city så jag tar tåget till Circular Quay, vilket är samma station man åker till om man vill till tex Opera Huset. Känns rätt gött att börja och sluta skoldagen med att slänga en blick på Opera Huset och Harbour Bridge. Underbara skapelser båda två :)
I skolan den här terminen har jag fyra ämnen:
*Communication in Organisations
*Professional Development for the Workplace
*Rooms Division Operations
*Food and Beverage Operations
Den sistnämnda är helt klart favoriten! :) En av mina assessments i det ämnet är att gå ut och äta på restaurang och sen skriva en review på det. Kul men inte helt lätt när man inte har så brett ordförråd... Men jag får köra samma teknik som jag gjorde emellanåt på Martin College: skriva på svenska och sen ta hjälp av google translate. Det funkade ju bra för mig då iallafall, hehe.
I min klass är det mest australiensare. Dom som inte är från Australien är nog mest från Asien. Ingen är från Europa vad jag vet. Har inte direkt skaffat mig nån kompis än, men det är ett par aussie tjejer som jag brukar sitta med som är trevliga. Men dels så är vi ju i skolan så korta stunder och då sitter man mest och lyssnar på läraren och har inte så mycket möjlighet till att prata och lära känna varandra, dels är ju alla väldigt
mycket yngre än jag. Men jag har ju bara gått i skolan två veckor än så länge, så det där ger sig nog!
Efter skolan brukar jag åka raka vägen hem och sen gör jag inte så mycket mer. Jarrod brukar komma hem ett par timmar efter mig och sen fixar vi käk och glor på tv. Somnar tidigt eftersom Jarrod går upp strax efter kl 4 på morgonen.
Vid ett par tillfällen har jag varit upp till Kings Cross. Önskar verkligen att jag kunde flytta dit igen! Men vi kommer nog att satsa på att skaffa boende en liten bit utanför stan, så vi har råd med lite större än vi hade förra gången. Ska kolla på några ställen imorgon, får se om dom är något att ha.
Apropå boende så bor vi just nu i Macarthur, Campbelltown. Vi bor i ett hus i ett nybyggt villaområde inte långt ifrån Macarthur Square som är ett trevligt köpcentrum med alla butiker, caféer och snabbmatställen man kan tänkas behöva. Vi delar hus med Jarrods bästa vän Shane, hans fru Sam, deras son Max 1 1/2 år och deras labrador Frank ca ett halvår gammal eller nåt. Är helt kär i Frank, även om han är skitjobbig! Han är alltid busig, kan aldrig ligga still och bara vara gosig, han tuggar på allt och igår åt han upp en av våra biffar innan vi ens hade hunnit laga iordning den... Men han är så fin och go så man kan inte vara arg på honom länge!
Max är också jättego och skitsöt, men... Han är ett barn och jag har inte så jättemycket tålamod när det gäller barnskrik och sånt. Särskilt inte när jag blir väckt av det tidigt på mornarna! Han är ett gnälligt barn den där Max... Men när han är glad och snäll är han världens sötaste! Fast utan att på något som helst sätt väcka några moderskänslor hos mig eller dra igång nån gammal tickande klocka... Hu nej!!!
Just nu är det vinter här, men det är inte alls så kallt som jag tyckte att det var när jag bodde här förut. Dels beror det väl på att jag fått ett varmluftselement som jag drar igång när det blir alltför outhärdligt. Dels beror det väl också på att det inte har regnat så mycket sen jag kom hit, så på dagarna är det ganska varmt och behagligt.
Det är egentligen bara på morgonen när jag går till skolan som jag fryser. Då är det så kallt så det är frost i gräset. Men det ordnar ju upp sig under dagen när solen kommer fram. Faktum är att jag nästan bävar lite inför sommaren eftersom jag ju måste gå i långärmat för att dölja mina fina kroppsmålningar. Kan ju heller inte gå barbent eftersom jag har tatueringar på benen också. Det kommer att bli kämpigt!
Apropå klädsel så börjar jag vänja mig nu. Har ju kostym eller kjol och kavaj varenda dag och det känns helt okej. Men det är ju ändå inte jag. Har tänkt tanken många gånger: as soon as I'm done with this I'm gonna get my dreads back and cover my body in ink! ;D
Har inte fotat nåt sen jag kom hit, men här kommer ett självporträtt på mitt nya jag som jag tog på morgonen innan min första skoldag:
Trivs ganska bra i den här kostymen faktiskt. Mindre bra trivs jag med mitt hår... Ska nog ta och klippa av det till nån lite kortare frisyr tror jag.
Och nu kollade jag forhandsgranskingen och sag att texten IGEN drar ihop sig till ett enda langt stycke! Fattar inte VARFOR??? Otroligt irriterande iallafall... Ja ja, hoppas ni orkar lasa anda!
Varsågod att skratta!
Jaha, då var det dags att försöka dra igång den här bloggen igen då… Inte för att det verkar hända så mycket mer i mitt liv nu än när jag befann mig i Sverige, men det är ju ändå ett bra sätt för mig att berätta för er där hemma om min vardag.
Jag ska börja med att visa något som jag egentligen helst av allt vill att så få som möjligt ska få se. Själv höll jag på att DÖ när jag såg det! Det handlar om mitt skolfoto som numera pryder min skollegitimation och som är meningen att jag ska kunna använda i olika ”business-sammanhang”. Det senare kommer ALDRIG att inträffa, det är bara att slå ett getöga på fotot för att förstå varför.
Jag ska nu analysera och diskutera lite kring vad som faktiskt gick fel vid tillfället för fotograferingen.
Vi kan ju börja med det faktum att jag själv faktiskt ser ut som en påse skit i ansiktet. Sanningen är att jag faktiskt påminner lite om en clown. Det är dom där jäkla kinderna som jag kommit att störa mig på under senare tid, dom där ”strecken” eller vad man ska kalla dom för. Dom är väldigt tydliga i det här fotot. Sen är det hakan… Jag vet inte, jag kanske ser ut sådär, men den ser onaturligt lång ut tycker jag. Och så min stora näsa. Den har väl alltid varit stor, men även det är något jag börjat tänka mer på under senare tid. Tror det kan vara sen jag tog ur näsringen för ungefär ett år sen, efter det fanns det liksom bara näsan att fokusera på. Det kanske är samma med hakan, den kanske ser längre ut nu när jag tagit ur piercingen…? Håret behöver jag ju inte ens nämna! Men det är ju faktiskt slitet sen jag hade dreads, inte mycket att göra åt. Sist men inte minst, minen! Men herregud, vad håller jag på med?!
MEN! Jag tänker skylla ifrån mig! Jag tycker faktiskt att den som har störst del i att bilden är en katastrof är fotografen. Personalen på skolan var så stolta över att dom ordnat så att vi skulle få bli fotograferade av en ”professional photographer”. Jag måste säga att jag tvivlar starkt på att han var särskilt proffsig. Jamen titta på bilden! För det första så borde han ha sett att halva ena ögat täcks av glasögonbågen, han borde ha bett mig höja blicken lite. För det andra, vilken professionell fotograf lämnar så mycket yta ovanför huvudet?! Eller, är det kanske så man gör vid porträttfotografering? Jag är ju själv inget proffs så jag vet ju egentligen inte… Vad jag däremot tror mig veta är att man som proffs tar i alla fall några stycken foton och sen väljer ut det bästa. Han tog ETT. Sen lät han en av skolans personal glutta lite på det i kameran för att avgöra om det var bra eller inte. Dessutom undrar jag vad han körde med för jäkla ljussättning, för sådär blek är jag faktiskt INTE!
En annan faktor som spelade ganska stor roll var själva omständigheterna runtomkring. Fotot togs den allra första dagen i skolan. Jamen, vem är INTE alldeles nervös och stressad då liksom?! Lätt att slappna av och se naturlig ut… Sen skedde det med nån sort stressig löpande-band-teknik. Eleverna stod på led och väntade på sin tur, vilket alltså innebar att folk stod och tittade på en när man satt där och försökte leverera en naturlig uppsyn. Naturlig men med ett stort leende på uppdrag av fotografen och kvinnan som granskade bilderna. Eller ja, granskade är fel ord eftersom hon ju bara kastade ett snabbt öga i kameran innan hon bestämde sig för om fotot var till hennes belåtenhet eller inte.
Samma kvinna sprang dessutom fram och tillbaka och rättade till mitt hår och min krage (vilket man ju kan se att hon inte lyckades särskilt bra med) och var allmänt stressad, något som ju självklart smittade av sig på mig.
Dessutom kan man ju lägga till att det här var min första dag i kostym och helt utan piercings, något jag vid tillfället för fotograferingen inte hunnit börja känna mig riktigt bekväm i…
Så ja, på det stora hela så tycker jag alltså inte att man kan beskylla mig det allra minsta för att fotot som kommer att följa mig under hela min tid på Sydney Hotel School blev så katastrofalt illa.
Prepare to laugh för här kommer bilden:
Jaha, då var det dags att försöka dra igång den här bloggen igen då… Inte för att det verkar hända så mycket mer i mitt liv nu än när jag befann mig i Sverige, men det är ju ändå ett bra sätt för mig att berätta för er där hemma om min vardag.
Jag ska börja med att visa något som jag egentligen helst av allt vill att så få som möjligt ska få se. Själv höll jag på att DÖ när jag såg det! Det handlar om mitt skolfoto som numera pryder min skollegitimation och som är meningen att jag ska kunna använda i olika ”business-sammanhang”. Det senare kommer ALDRIG att inträffa, det är bara att slå ett getöga på fotot för att förstå varför.
Jag ska nu analysera och diskutera lite kring vad som faktiskt gick fel vid tillfället för fotograferingen.
Vi kan ju börja med det faktum att jag själv faktiskt ser ut som en påse skit i ansiktet. Sanningen är att jag faktiskt påminner lite om en clown. Det är dom där jäkla kinderna som jag kommit att störa mig på under senare tid, dom där ”strecken” eller vad man ska kalla dom för. Dom är väldigt tydliga i det här fotot. Sen är det hakan… Jag vet inte, jag kanske ser ut sådär, men den ser onaturligt lång ut tycker jag. Och så min stora näsa. Den har väl alltid varit stor, men även det är något jag börjat tänka mer på under senare tid. Tror det kan vara sen jag tog ur näsringen för ungefär ett år sen, efter det fanns det liksom bara näsan att fokusera på. Det kanske är samma med hakan, den kanske ser längre ut nu när jag tagit ur piercingen…? Håret behöver jag ju inte ens nämna! Men det är ju faktiskt slitet sen jag hade dreads, inte mycket att göra åt. Sist men inte minst, minen! Men herregud, vad håller jag på med?!
MEN! Jag tänker skylla ifrån mig! Jag tycker faktiskt att den som har störst del i att bilden är en katastrof är fotografen. Personalen på skolan var så stolta över att dom ordnat så att vi skulle få bli fotograferade av en ”professional photographer”. Jag måste säga att jag tvivlar starkt på att han var särskilt proffsig. Jamen titta på bilden! För det första så borde han ha sett att halva ena ögat täcks av glasögonbågen, han borde ha bett mig höja blicken lite. För det andra, vilken professionell fotograf lämnar så mycket yta ovanför huvudet?! Eller, är det kanske så man gör vid porträttfotografering? Jag är ju själv inget proffs så jag vet ju egentligen inte… Vad jag däremot tror mig veta är att man som proffs tar i alla fall några stycken foton och sen väljer ut det bästa. Han tog ETT. Sen lät han en av skolans personal glutta lite på det i kameran för att avgöra om det var bra eller inte. Dessutom undrar jag vad han körde med för jäkla ljussättning, för sådär blek är jag faktiskt INTE!
En annan faktor som spelade ganska stor roll var själva omständigheterna runtomkring. Fotot togs den allra första dagen i skolan. Jamen, vem är INTE alldeles nervös och stressad då liksom?! Lätt att slappna av och se naturlig ut… Sen skedde det med nån sort stressig löpande-band-teknik. Eleverna stod på led och väntade på sin tur, vilket alltså innebar att folk stod och tittade på en när man satt där och försökte leverera en naturlig uppsyn. Naturlig, men med ett stort leende på uppdrag av fotografen och kvinnan som granskade bilderna. Eller ja, granskade är fel ord eftersom hon ju bara kastade ett snabbt öga i kameran innan hon bestämde sig för om fotot var till hennes belåtenhet eller inte.
Samma kvinna sprang dessutom fram och tillbaka och rättade till mitt hår och min krage (vilket man ju kan se att hon inte lyckades särskilt bra med) och var allmänt stressad, något som ju självklart smittade av sig på mig.
Dessutom kan man ju lägga till att det här var min första dag i kostym och helt utan piercings, något jag vid tillfället för fotograferingen inte hunnit börja känna mig riktigt bekväm i…
Så ja, på det stora hela så tycker jag alltså inte att man kan beskylla mig det allra minsta för att fotot som kommer att följa mig under hela min tid på Sydney Hotel School blev så katastrofalt illa.
Prepare to laugh för här kommer bilden:
