fiafidolin

...i nya boendet.
Jag flyttade alltså tillslut ut ur huset i Campbelltown. Mååånga lååånga diskussioner har det varit... Jag kom ju till Australien i tron att jag och Jarrod skulle skaffa oss ett eget boende i stan, precis som förut. Och det var ju planen. Tills han kom på andra tankar... Nu vägrar han, av lite olika anledningar, att flytta ifrån huset. Och lika väl som jag förstår honom och (dom flesta av) hans argument, kan jag ändå inte riktigt acceptera att han inte tycker att det viktigaste är att ha ett eget boende tillsammans med mig. Särskilt som han ju sett hur dåligt jag mått av att bo där ute...
Fast här måste jag ändå förklara mig lite. Jag har verkligen trivts i huset, har känt mig välkommen från första stund och har verkligen känt att det varit mitt hem lika mycket som alla andras. Jag har även trivts jättebra med att bo med Shane, Sam och till och med Max. Och så Frank the Doggie förstås <3 Vi har haft massa kul ihop och vi ser oss alla som en familj.
Problemet har varit att Campbelltown är en håla! Vi har ju inte ens bott i själva Campbelltown, utan ytterligare ett stopp längre bort med tåget, Macarthur. Där finns bara ett villaområde och ett stort köpcentrum. Där dom flesta affärer stänger kl 17.
Nä, lite orättvis är jag kanske, för det finns faktiskt en bowlinghall, en biograf, restauranger och en bra pub. Men ändå... Det är ute på vischan och det går inte att ändra på! Och så var det det här med restiden... En timme och tio minuter på tåget. Nattbussen, som jag ju måste ta varje natt efter jobbet, tar en och en halv timme. Det är för mycket!

Så tillslut kom vi överens om att enda lösningen var att jag flyttade... Jag hittade en annons om två personer som sökte en flat mate i Dulwich Hill. Det är ju inte direkt city, men bra mycket närmare, ca 40 minuter med buss och hållplatsen precis utanför huset. Dessutom jättenära till Newtown som är ett av mina favoritområden i Sydney.

Folket jag bor med då:
Cass, 22 år och Tom, 30 år (ej ett par). Dom är båda australiensare. Sen vet jag inte så mycket om dom faktiskt. Har knappt träffat dom, haha. Gick ut och drack några öl ihop första kvällen, men det är allt. Cass reste bort i fredags och ska vara borta hela veckan, och Tom och jag har gått om varandra. Han jobbar dag och jag mest kväll. Så kan det gå!

Här kommer en bild från nya boendet. Övre bilden är huset jag bor i, lägenheten är i den vita delen till höger. Man går in i gränden på sidan och upp på baksidan. Rummet ut mot gatan är Toms, det fönster man ser på sidan är Cassies och dolt bakom det röda huset är mitt fönster.
Bilden under är min superspännande utsikt från mitt rum... ;)

Och ett litet förtydligande: jag och Jarrod har inte gjort slut! Nu måste vi bara planera lite när vi ska träffas. Som tur är så jobbar han jättenära där jag bor, så när jag är ledig kan han komma hit (vilket han gjorde igår), eller så kan jag åka med honom hem när han slutar jobbet (vilket jag ska göra idag).

Men så småningom hoppas jag att han ska ändra sig och att vi ska skaffa ett hem tillsammans.

Aldrig är man nöjd....
I förra veckan flyttade jag till ett nytt boende närmare city. Många fördelar med det, men jag upptäckte genast en ganska stor nackdel. Oväsendet från trafiken utanför väcker mig tidigt på morgonen! Förut bodde jag i ett hus i ett lugnt villaområde långt ifrån stan. Brukade förvisso vakna, något irriterad, av att husets två-åring höll låda på morgnarna, men efter att han gått till skolan vid 8-snåret var det tyst. Här är det ett konstant flöde av bilar, bussar och lastbilar. Dessutom bor jag väldigt nära flygplatsen, så jag har flygplan flygandes över mig på låg höjd. Allt detta i kombination med gamla fönster utan ljudisolering (och som jag för övrigt måste ha öppna pga värmen) ger rätt dålig sömn på morgonkvisten.
Men en sak kan jag ju säga, det kan ALDRIG bli värre än när jag bodde på det första stället i Kings Cross! Då lät det som när man sover i tält på en festival. Hela nätterna igenom, varje natt i veckan! Helt galet!

Det här sms:et fick jag häromdagen och det gjorde mig verkligen rädd! Hade ju börjat känna mig rätt säker på att ingen bush fire skulle nå vårt hus, men tydligen. Jag ringde Jarrod som var hemma. Han gick ut och kände genast brandrök. Elden var bara en bit upp på "stora vägen", precis där jag brukar jogga, ca 5 minuters gångväg från vårt hus. Men tack vare bra släckningsarbete med helikoptrar och allt så lyckades dom få bukt på elden ganska snabbt. Skönt! Men som sagt, riktigt läskigt... Det hände för övrigt i fredags som var den varmaste dagen någonsin i Sydney sedan man började föra statistik. Ca 46 grader... Det är rätt hett kan jag säga!

När man är Svensk utomlands är man så himla stolt över det på nåt knepigt sätt! Ser man nåt som har anknytning till Sverige så känner man att man väldigt gärna vill påpeka det. Har man ingen med sig är det nästan så man ser sig om efter nån förbipasserande som man kan hejda medan man pekar på "det svenska" och förklarar att "det här är minsann från Sverige!" Inte för att det är nån idé, för folk tror ändå bara att man pratar om Schweiz...

Men egentligen är det kanske inte så konstigt att man känner stolthet, det är ju trots allt väldigt många uppfinningar som har sitt ursprung i Sverige. Och med tanke på hur litet landet är, och hur relativt få invånare det har, så är det egentligen en ganska stor grej. Jag är VÄLDIGT duktig på att trötta ut alla i min omgivning genom att berätta om alla bra uppfinningar (och annat, tex musik) som kommer från Sverige. Inte för att jag personligen haft något som helst med nåt av det att göra, men ändå...

Härom dagen nämnde Jarrod att dom nya tändstickorna vi har är så himla mycket bättre än dom vi hade förut (Coles home brand). "Såklart", sa jag, "det är ju Swedish Match". Sakta vände han på asken medan han tänkte att "nej nej nej, inte det OCKSÅ!". Men jo, tamejtusan om det inte stod Swedish Match på asken! :)

Idag när jag var på bokhandeln och stod och grävde bland rea-böckerna fick jag syn på något bekant och kunde inte hejda ett leende. Däremot kunde jag hejda mig själv från att hejda nån stackars random förbipasserande. Nöjde mig med att fota istället: