fiafidolin

Jaha, då var det dags att försöka dra igång den här bloggen igen då… Inte för att det verkar hända så mycket mer i mitt liv nu än när jag befann mig i Sverige, men det är ju ändå ett bra sätt för mig att berätta för er där hemma om min vardag.

Jag ska börja med att visa något som jag egentligen helst av allt vill att så få som möjligt ska få se. Själv höll jag på att DÖ när jag såg det! Det handlar om mitt skolfoto som numera pryder min skollegitimation och som är meningen att jag ska kunna använda i olika ”business-sammanhang”. Det senare kommer ALDRIG att inträffa, det är bara att slå ett getöga på fotot för att förstå varför.

Jag ska nu analysera och diskutera lite kring vad som faktiskt gick fel vid tillfället för fotograferingen.

Vi kan ju börja med det faktum att jag själv faktiskt ser ut som en påse skit i ansiktet. Sanningen är att jag faktiskt påminner lite om en clown. Det är dom där jäkla kinderna som jag kommit att störa mig på under senare tid, dom där ”strecken” eller vad man ska kalla dom för. Dom är väldigt tydliga i det här fotot. Sen är det hakan… Jag vet inte, jag kanske ser ut sådär, men den ser onaturligt lång ut tycker jag. Och så min stora näsa. Den har väl alltid varit stor, men även det är något jag börjat tänka mer på under senare tid. Tror det kan vara sen jag tog ur näsringen för ungefär ett år sen, efter det fanns det liksom bara näsan att fokusera på. Det kanske är samma med hakan, den kanske ser längre ut nu när jag tagit ur piercingen…? Håret behöver jag ju inte ens nämna! Men det är ju faktiskt slitet sen jag hade dreads, inte mycket att göra åt. Sist men inte minst, minen! Men herregud, vad håller jag på med?!

MEN! Jag tänker skylla ifrån mig! Jag tycker faktiskt att den som har störst del i att bilden är en katastrof är fotografen. Personalen på skolan var så stolta över att dom ordnat så att vi skulle få bli fotograferade av en ”professional photographer”. Jag måste säga att jag tvivlar starkt på att han var särskilt proffsig. Jamen titta på bilden! För det första så borde han ha sett att halva ena ögat täcks av glasögonbågen, han borde ha bett mig höja blicken lite. För det andra, vilken professionell fotograf lämnar så mycket yta ovanför huvudet?! Eller, är det kanske så man gör vid porträttfotografering? Jag är ju själv inget proffs så jag vet ju egentligen inte… Vad jag däremot tror mig veta är att man som proffs tar i alla fall några stycken foton och sen väljer ut det bästa. Han tog ETT. Sen lät han en av skolans personal glutta lite på det i kameran för att avgöra om det var bra eller inte. Dessutom undrar jag vad han körde med för jäkla ljussättning, för sådär blek är jag faktiskt INTE!

En annan faktor som spelade ganska stor roll var själva omständigheterna runtomkring. Fotot togs den allra första dagen i skolan. Jamen, vem är INTE alldeles nervös och stressad då liksom?! Lätt att slappna av och se naturlig ut… Sen skedde det med nån sort stressig löpande-band-teknik. Eleverna stod på led och väntade på sin tur, vilket alltså innebar att folk stod och tittade på en när man satt där och försökte leverera en naturlig uppsyn. Naturlig men med ett stort leende på uppdrag av fotografen och kvinnan som granskade bilderna. Eller ja, granskade är fel ord eftersom hon ju bara kastade ett snabbt öga i kameran innan hon bestämde sig för om fotot var till hennes belåtenhet eller inte.

Samma kvinna sprang dessutom fram och tillbaka och rättade till mitt hår och min krage (vilket man ju kan se att hon inte lyckades särskilt bra med) och var allmänt stressad, något som ju självklart smittade av sig på mig.

Dessutom kan man ju lägga till att det här var min första dag i kostym och helt utan piercings, något jag vid tillfället för fotograferingen inte hunnit börja känna mig riktigt bekväm i…

Så ja, på det stora hela så tycker jag alltså inte att man kan beskylla mig det allra minsta för att fotot som kommer att följa mig under hela min tid på Sydney Hotel School blev så katastrofalt illa.

Prepare to laugh för här kommer bilden:

Jaha, då var det dags att försöka dra igång den här bloggen igen då… Inte för att det verkar hända så mycket mer i mitt liv nu än när jag befann mig i Sverige, men det är ju ändå ett bra sätt för mig att berätta för er där hemma om min vardag.

Jag ska börja med att visa något som jag egentligen helst av allt vill att så få som möjligt ska få se. Själv höll jag på att DÖ när jag såg det! Det handlar om mitt skolfoto som numera pryder min skollegitimation och som är meningen att jag ska kunna använda i olika ”business-sammanhang”. Det senare kommer ALDRIG att inträffa, det är bara att slå ett getöga på fotot för att förstå varför.

Jag ska nu analysera och diskutera lite kring vad som faktiskt gick fel vid tillfället för fotograferingen.

Vi kan ju börja med det faktum att jag själv faktiskt ser ut som en påse skit i ansiktet. Sanningen är att jag faktiskt påminner lite om en clown. Det är dom där jäkla kinderna som jag kommit att störa mig på under senare tid, dom där ”strecken” eller vad man ska kalla dom för. Dom är väldigt tydliga i det här fotot. Sen är det hakan… Jag vet inte, jag kanske ser ut sådär, men den ser onaturligt lång ut tycker jag. Och så min stora näsa. Den har väl alltid varit stor, men även det är något jag börjat tänka mer på under senare tid. Tror det kan vara sen jag tog ur näsringen för ungefär ett år sen, efter det fanns det liksom bara näsan att fokusera på. Det kanske är samma med hakan, den kanske ser längre ut nu när jag tagit ur piercingen…? Håret behöver jag ju inte ens nämna! Men det är ju faktiskt slitet sen jag hade dreads, inte mycket att göra åt. Sist men inte minst, minen! Men herregud, vad håller jag på med?!

MEN! Jag tänker skylla ifrån mig! Jag tycker faktiskt att den som har störst del i att bilden är en katastrof är fotografen. Personalen på skolan var så stolta över att dom ordnat så att vi skulle få bli fotograferade av en ”professional photographer”. Jag måste säga att jag tvivlar starkt på att han var särskilt proffsig. Jamen titta på bilden! För det första så borde han ha sett att halva ena ögat täcks av glasögonbågen, han borde ha bett mig höja blicken lite. För det andra, vilken professionell fotograf lämnar så mycket yta ovanför huvudet?! Eller, är det kanske så man gör vid porträttfotografering? Jag är ju själv inget proffs så jag vet ju egentligen inte… Vad jag däremot tror mig veta är att man som proffs tar i alla fall några stycken foton och sen väljer ut det bästa. Han tog ETT. Sen lät han en av skolans personal glutta lite på det i kameran för att avgöra om det var bra eller inte. Dessutom undrar jag vad han körde med för jäkla ljussättning, för sådär blek är jag faktiskt INTE!

En annan faktor som spelade ganska stor roll var själva omständigheterna runtomkring. Fotot togs den allra första dagen i skolan. Jamen, vem är INTE alldeles nervös och stressad då liksom?! Lätt att slappna av och se naturlig ut… Sen skedde det med nån sort stressig löpande-band-teknik. Eleverna stod på led och väntade på sin tur, vilket alltså innebar att folk stod och tittade på en när man satt där och försökte leverera en naturlig uppsyn. Naturlig, men med ett stort leende på uppdrag av fotografen och kvinnan som granskade bilderna. Eller ja, granskade är fel ord eftersom hon ju bara kastade ett snabbt öga i kameran innan hon bestämde sig för om fotot var till hennes belåtenhet eller inte.

Samma kvinna sprang dessutom fram och tillbaka och rättade till mitt hår och min krage (vilket man ju kan se att hon inte lyckades särskilt bra med) och var allmänt stressad, något som ju självklart smittade av sig på mig.

Dessutom kan man ju lägga till att det här var min första dag i kostym och helt utan piercings, något jag vid tillfället för fotograferingen inte hunnit börja känna mig riktigt bekväm i…

Så ja, på det stora hela så tycker jag alltså inte att man kan beskylla mig det allra minsta för att fotot som kommer att följa mig under hela min tid på Sydney Hotel School blev så katastrofalt illa.