...i nya boendet.
Jag flyttade alltså tillslut ut ur huset i Campbelltown. Mååånga lååånga diskussioner har det varit... Jag kom ju till Australien i tron att jag och Jarrod skulle skaffa oss ett eget boende i stan, precis som förut. Och det var ju planen. Tills han kom på andra tankar... Nu vägrar han, av lite olika anledningar, att flytta ifrån huset. Och lika väl som jag förstår honom och (dom flesta av) hans argument, kan jag ändå inte riktigt acceptera att han inte tycker att det viktigaste är att ha ett eget boende tillsammans med mig. Särskilt som han ju sett hur dåligt jag mått av att bo där ute...
Fast här måste jag ändå förklara mig lite. Jag har verkligen trivts i huset, har känt mig välkommen från första stund och har verkligen känt att det varit mitt hem lika mycket som alla andras. Jag har även trivts jättebra med att bo med Shane, Sam och till och med Max. Och så Frank the Doggie förstås <3 Vi har haft massa kul ihop och vi ser oss alla som en familj.
Problemet har varit att Campbelltown är en håla! Vi har ju inte ens bott i själva Campbelltown, utan ytterligare ett stopp längre bort med tåget, Macarthur. Där finns bara ett villaområde och ett stort köpcentrum. Där dom flesta affärer stänger kl 17.
Nä, lite orättvis är jag kanske, för det finns faktiskt en bowlinghall, en biograf, restauranger och en bra pub. Men ändå... Det är ute på vischan och det går inte att ändra på! Och så var det det här med restiden... En timme och tio minuter på tåget. Nattbussen, som jag ju måste ta varje natt efter jobbet, tar en och en halv timme. Det är för mycket!

Så tillslut kom vi överens om att enda lösningen var att jag flyttade... Jag hittade en annons om två personer som sökte en flat mate i Dulwich Hill. Det är ju inte direkt city, men bra mycket närmare, ca 40 minuter med buss och hållplatsen precis utanför huset. Dessutom jättenära till Newtown som är ett av mina favoritområden i Sydney.

Folket jag bor med då:
Cass, 22 år och Tom, 30 år (ej ett par). Dom är båda australiensare. Sen vet jag inte så mycket om dom faktiskt. Har knappt träffat dom, haha. Gick ut och drack några öl ihop första kvällen, men det är allt. Cass reste bort i fredags och ska vara borta hela veckan, och Tom och jag har gått om varandra. Han jobbar dag och jag mest kväll. Så kan det gå!

Här kommer en bild från nya boendet. Övre bilden är huset jag bor i, lägenheten är i den vita delen till höger. Man går in i gränden på sidan och upp på baksidan. Rummet ut mot gatan är Toms, det fönster man ser på sidan är Cassies och dolt bakom det röda huset är mitt fönster.
Bilden under är min superspännande utsikt från mitt rum... ;)

Och ett litet förtydligande: jag och Jarrod har inte gjort slut! Nu måste vi bara planera lite när vi ska träffas. Som tur är så jobbar han jättenära där jag bor, så när jag är ledig kan han komma hit (vilket han gjorde igår), eller så kan jag åka med honom hem när han slutar jobbet (vilket jag ska göra idag).

Men så småningom hoppas jag att han ska ändra sig och att vi ska skaffa ett hem tillsammans.

Aldrig är man nöjd....
I förra veckan flyttade jag till ett nytt boende närmare city. Många fördelar med det, men jag upptäckte genast en ganska stor nackdel. Oväsendet från trafiken utanför väcker mig tidigt på morgonen! Förut bodde jag i ett hus i ett lugnt villaområde långt ifrån stan. Brukade förvisso vakna, något irriterad, av att husets två-åring höll låda på morgnarna, men efter att han gått till skolan vid 8-snåret var det tyst. Här är det ett konstant flöde av bilar, bussar och lastbilar. Dessutom bor jag väldigt nära flygplatsen, så jag har flygplan flygandes över mig på låg höjd. Allt detta i kombination med gamla fönster utan ljudisolering (och som jag för övrigt måste ha öppna pga värmen) ger rätt dålig sömn på morgonkvisten.
Men en sak kan jag ju säga, det kan ALDRIG bli värre än när jag bodde på det första stället i Kings Cross! Då lät det som när man sover i tält på en festival. Hela nätterna igenom, varje natt i veckan! Helt galet!

Det här sms:et fick jag häromdagen och det gjorde mig verkligen rädd! Hade ju börjat känna mig rätt säker på att ingen bush fire skulle nå vårt hus, men tydligen. Jag ringde Jarrod som var hemma. Han gick ut och kände genast brandrök. Elden var bara en bit upp på "stora vägen", precis där jag brukar jogga, ca 5 minuters gångväg från vårt hus. Men tack vare bra släckningsarbete med helikoptrar och allt så lyckades dom få bukt på elden ganska snabbt. Skönt! Men som sagt, riktigt läskigt... Det hände för övrigt i fredags som var den varmaste dagen någonsin i Sydney sedan man började föra statistik. Ca 46 grader... Det är rätt hett kan jag säga!

När man är Svensk utomlands är man så himla stolt över det på nåt knepigt sätt! Ser man nåt som har anknytning till Sverige så känner man att man väldigt gärna vill påpeka det. Har man ingen med sig är det nästan så man ser sig om efter nån förbipasserande som man kan hejda medan man pekar på "det svenska" och förklarar att "det här är minsann från Sverige!" Inte för att det är nån idé, för folk tror ändå bara att man pratar om Schweiz...

Men egentligen är det kanske inte så konstigt att man känner stolthet, det är ju trots allt väldigt många uppfinningar som har sitt ursprung i Sverige. Och med tanke på hur litet landet är, och hur relativt få invånare det har, så är det egentligen en ganska stor grej. Jag är VÄLDIGT duktig på att trötta ut alla i min omgivning genom att berätta om alla bra uppfinningar (och annat, tex musik) som kommer från Sverige. Inte för att jag personligen haft något som helst med nåt av det att göra, men ändå...

Härom dagen nämnde Jarrod att dom nya tändstickorna vi har är så himla mycket bättre än dom vi hade förut (Coles home brand). "Såklart", sa jag, "det är ju Swedish Match". Sakta vände han på asken medan han tänkte att "nej nej nej, inte det OCKSÅ!". Men jo, tamejtusan om det inte stod Swedish Match på asken! :)

Idag när jag var på bokhandeln och stod och grävde bland rea-böckerna fick jag syn på något bekant och kunde inte hejda ett leende. Däremot kunde jag hejda mig själv från att hejda nån stackars random förbipasserande. Nöjde mig med att fota istället:

Har visst glömt bort min blogg på senaste tiden. I Thailand hade jag inte så mycket tid till att blogga och sen har jag alltså helt enkelt glömt.

Thailand ja. Lika underbart som alltid! Anlände till Bangkok vid midnatt och tog en taxi hem till brorsans (och Saras också såklart) lägenhet som ligger typ mellan Lumpini Park och MBK. Bra läge alltså! Där var redan mamma, Anders, syster Karin och hennes pojkvän Andreas. Så himla mys att träffa alla!

Efter ett par dagar i Bangkok tog vi flyget till Krabi för vidare färd med båt till Koh Jum. Åh alltså vad fint det var där! Jag delade en fin hut med mamma och Anders, precis vid stranden och med en veranda som vette mot havet. Helt klart den bästa hutten på det stället! Och så var det nästan helt folktomt! Vilket man verkligen uppskattar på dagtid, när man har stranden nästan för sig själv :) Men som känns mindre kul på kvällstid då man ju alltid är lite partysugen... Det fanns inte så mycket att sysselsätta sig med efter kl 21...
Jag, Karin och Andreas tröttnade rätt snabbt, så efter tre nätter drog vi över till Koh Lanta. Där var det betydligt mer folk och mer att göra! Dessutom bor ju Daniel där också, så vi passade på att umgås med honom. Bl.a. så hyrde vi moppar och så tog Daniel med oss på en guidad tur runt ön. Riktigt jäkla nice var det! Det bästa var nog när vi åkte och hälsade på en elefant :) Fick klappa den hur mycket vi ville, och det gjorde vi. Den verkade lite busig, försökte sno min kamera :) Tyvärr är fotona alltså i digitalkameran, så jag kan inte ladda upp några elefantbilder här just nu.

Efter två nätter på Lanta mötte vi upp dom andra på Krabi flygplats och åkte tillbaka till Bangkok för några dagars shopping.
Så, efter två veckor i Thailand var det dags att säga hej då. Skitjobbigt :( Nu dröjer det nog ett år innan jag får träffa nån av dom igen...

Det är nåt med flygplatser som gör mig så himla känslosam! Känner alltid för att gråta... Förmodligen för att varje gång jag varit på en flygplats har jag varit så full av känslor. Ibland har man varit glad, upprymd och förväntansfull (som tex dom gånger jag varit ute på asienluff på några månader), ibland har det varit väldigt blandade känslor (som tex första gången jag lämnade Sverige för Australien, förväntansfull men samtidigt orolig eftersom jag inte visste vad jag gav mig in på, dessutom så ledsen för att lämna allt och alla därhemma), och så alla dessa gånger då man bara varit alltigenom ledsen (då man sagt hej då till nära och kära, eller när man ska åka hem till Sverige efter en toppenbra resa som man aldrig vill ta slut). Det är sällan jag varit på en flygplats och "bara varit".
Just nu sitter jag på flygplatsen i Kuala Lumpur och väntar på mitt anslutande flyg till Bangkok. Känner tårarna bränna litegrann. Ska ju träffa familjen! <3

Igår var första gången jag varit rädd när jag varit ensam ute på natten. I Sydney alltså. I Stockholm har man ju varit skraj x antal gånger...
Det var på tåget hem från jobbet. Redan när jag klev på i stan så la jag märke till en kille som betedde sig underligt. Pratade lite för sig själv, kunde inte sitta still, reste på sig och gick omkring, satte sig, reste sig igen och kollade ut genom fönstret på andra sidan gången, hade solglasögon på fast det var mitt i natten... Jag satt och hoppades att han skulle kliva av snart, men nej. Till slut var det bara han och jag kvar i vagnen och jag började bli rätt orolig, ångrade att jag inte hade bytt vagn tidigare. Efter en timme höll han fortfarande på och reste sig och gick omkring och satte sig osv. Jag försökte göra mig osynlig i mitt säte, satt och läste min bok och låtsades inte se honom. Men så satte han sig på sätet på andra sidan gången om mig. Det var då det verkligen gick upp för mig att han skulle kunna göra vad som helst och jag skulle inte ha en chans... Så började han prata, jag hade hörlurar i öronen så jag låtsades inte höra, men det gjorde jag:
- I could kill for a night with you. You there in blue (hade ett blått linne på mig). I like your tattoos.
Fyfan alltså, jag blev helt iskall i hela kroppen, kände mig svimfärdig! Satt lugnt och låtsades läsa och lyssna på musik, men inombords var det kaos!!! Vad fan skulle jag göra om han gav sig på mig?!! Visste att jag hade tågvärden helt nära, men för att komma dit skulle jag vara tvungen att passera honom, och jag ville inte röra mig av rädsla för att det skulle utlösa nåt hos honom. Usch vilken panik jag hade! Men sen såg jag hur han började göra sig i ordning för att kliva av. Såg det ut som i alla fall. Han tog på sig en tröja och packade ihop sina saker. Och så satte han sig på ett säte längre bak, bakom mig, så jag såg inte vad han pysslade med. Precis innan nästa stopp kom han upp bakom mig och kastade nåt i knät på mig och sen sprang han av. Jag höll på att få en hjärtattack, men så såg jag att det var en ihopvikt papperslapp. Jag vecklade upp den och där stod ett telefonnummer och det här: My name is Gary, and I like you a lot! Text me please, thanks xxoo

Kunde inte låta bli att le lite... :)
Men blir fortfarande lite skakis när jag tänker på det!

Intressant hur humöret kan gå från botten till toppen på en sekund!
Hade en jättebra vecka på jobbet förra veckan, men visste hela tiden att helgen skulle bli jävligt eftersom jag skulle jobba med min hatsupervisor. Så humöret var ju inte det bästa när jag åkte till jobbet i lördags. Och det blev ju knappast bättre när den första jag såg när jag kom dit var han. Ännu sämre blev det när han under briefingen vänder sig till mig och säger (i otrevlig ton) "och du måste jobba snabbt ikväll Sofia! Det finns inga ursäkter till att inte göra det, du har jobbat här sååå länge! Du måste jobba snabbt! Inga ursäkter!" Ja, sådär gick han på. Jag blev så jävla förbannad, kunde bara titta på honom, svarade inte ens. Det är så jäkla onödigt av honom! För det första så VET jag att jag att jag måste jobba snabbt (om inte annat för att han har tjatat om det X antal gånger), jag är inte helt dum i huvudet. För det andra har jag inte jobbat med honom på två veckor, han har ingen aning om hur jag utvecklats. Under dom här två veckorna har jag fått jättefin feedback från flera personer. Han kunde helt enkelt ha hållit käften och sen pratat med mig senare om han inte varit nöjd med min insats. Nu lät han mig vara resten av kvällen, så jag antar att han var nöjd, även om han ju aldrig skulle säga det till mig. Men mitt humör var ju redan totalt kört i botten, så det hjälpte inte att han höll sig borta.
Hela söndags förmiddagen var jag näst intill deprimerad. Låg i sängen, skittrött och på gränsen till gråtfärdig och gick inte upp förrän det var dags att åka till jobbet. Då såg jag att jag hade ett missat samtal ifrån jobbet, lyssnade av svararen där dom sa att mitt skift tyvärr blivit inställt (pga för få bordsbokningar/för mkt personal). Wohooo!!! Visst alltså, det är ju trist att gå miste om pengarna, söndags OB och allt, men helt klart värt det för att slippa jobba med KC. Jäklar vilken energikick jag fick av det! Plötsligt ville jag inte alls sova, hängde istället med Jarrod och Shane och handlade, käften gick i 180 (enligt Jarrod) och när vi kom hem igen drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på en 5 km joggingtur, trots att jag klagat på värkande ben och fötter hela dagen! Så kan det gå :)

Resten av kvällen var toppen! Sam lagade i ordning en sunday roast och sen kollade vi alla fyra på film, drack vin, käkade choklad och mös :)

Nu är jag på väg till jobbet, ser fram emot den här veckan som förhoppningsvis blir lika bra som förra, och försöker att inte tänka på helgen då jag ska jobba med KC igen.

Jag veeet, jag borde inte klaga nu när jag äntligen har ett jobb! Men det här med att jobba sexdagars vecka suger ju verkligen :( Särskilt när helgen är inkluderad i dom dagarna.
Alltså jag är verkligen glad över att ha ett jobb och att jag får jobba mycket, behöver ju pengarna. Men så här ser mitt liv ut just nu:
Går hemifrån 14:30/15:30, börjar jobba 16:30/17:30. Slutar allt mellan 24:00-02:00 och kommer hem mellan 2:20-4:20. Sover sen länge, oftast tills det bara finns tid till att göra mig redo för att gå till jobbet igen. Rätt trist liv alltså...

Var ledig igår, fredag, så då tog jag med mig Jarrod ut på dejt. Vi har ju knappt sett varandra på hela veckan, så jag tyckte vi skulle göra nåt. Gick och åt på Hurricane's i Darling Harbour. Så gott! Och vi hade en riktigt mysig kväll :) Men nu kommer det dröja en vecka innan vi ses igen, för nu har jag sex kvällar av jobb framför mig.

Skulle ju vara rätt nice med två dagars ledighet, man hinner inte riktigt vila upp sig på en dag... Och jag skulle verkligen behöva vila! Min kropp är rätt slutkörd. Att jobba där är som att köra ett sextimmars träningspass varje kväll... Har ständigt lite träningsvärk och fötterna gör ont. Men det är inte bara negativt! Tack vare det höga tempot på jobbet så går jag hela tiden ner i vikt, så det tackar jag för! :)

Visst är jag skitglad över att få mycket jobb, men usch vad trist det är att inte få träffa Jarrod nånting. Idag, söndag, följde han mig till tåget och när vi sa hejdå så insåg jag att vi inte kommer att ses förrän på fredag! Fredag är min enda lediga dag i veckan som kommer. Trist... Men jag behöver ju pengarna för min kommande Thailands resa! :D

Vi lever verkligen helt olika liv i det här huset. Jag sitter framför tv:n å relaxar med ett glas vin efter en kväll på jobbet. Samtidigt går Shane upp och åker till jobbet. Jarrod ligger och sover. Likaså Sam och Max. Dom två kommer att vakna om ca fyra timmar och då kommer Max's gap å skrik å bus att väcka mig också. Men jag lägger en kudde över huvudet och somnar förhoppningsvis om. Samma visa varje dag...

I natt hände nåt oförklarligt igen.

Igår kväll låg vi i sängen och kollade på tv. Det var varmt, så Jarrod gick upp och satte igång takfläkten. Vi har en kontroll till den som vi har sitter i en hållare på väggen. Jarrod tryckte igång fläkten när den fortfarande satt kvar i hållaren och sen gick han och la sig igen.
När jag vaknade i morse låg kontrollen i sängen bredvid min kudde!
Vi har gått igenom det här så många gånger nu, vi vet med 100% säkerhet att Jarrod inte tog kontrollen ur hållaren och ingen av oss har rört den efter det. Scary...

Har inte lagt in nån bild på ett tag, så här kommer en bild på en fin julgransdekoration som jag fick av Sam häromdagen :)

Känner mig ju så himla vanlig och trist nuförtiden när jag inte har mina dreads och piercings längre, så därför blev jag rätt glad av en kommentar när jag stod och väntade på nattbussen.
Min buss går förbi Newtown vilket bla är känt för att det bor så många alternativa människor där. Gother, punkare, hippies... Skulle mer än gärna bo där själv, men det är inte riktigt aktuellt just nu.
Hur som helst, när jag stod där så kom det en tjej fram och frågade om bussen gick till Newtown. Strax därefter kom ytterligare en tjej och frågade samma sak. Då skrattade den första tjejen och sa nåt i stil med att det är ett säkert kort att fråga tjejen med svart hår och tatueringar om vägen till Newtown! :)
(Nu är mitt hår förvisso tråkigt mörkbrunt, men i mörkret såg det nog svart ut). Tack till den tjejen för att jag fick känna mig lite som mig själv igen!

Har äntligen börjat vänja mig vid det här med att kalla folk för Sir och Madam. Det känns ju lite konstigt och ovant för en som är från Sverige där vi inte är riktigt så artiga.
Tycker även det är rätt trevligt att själv bli kallad madam eller miss. Ännu trevligare är det med alla goa människor (typ butiksbiträden) som kallar en för Sweetie :) Min favoritsupervisor kallar mig för Sweetie och Darling hela tiden, en rätt skön kontrast till min hatsupervisor, som förvisso inte kallar mig för något särskilt, men som ju bara är rakt igenom jävligt otrevlig.

När vi levererar room service så måste vi säga gästens namn tre gånger. Så här är proceduren:
*knack knack knack*
-Good evening (eller morning eller vad det nu är) room service.
När dom öppnar måste vi säga:
-Good evening Mr Smith, may I come in?
Så går man in och så frågar man:
-Where do you want me to put it Mr Smith?
Sen ber man om signatur på notan och sen säger man:
-Have a nice evening Mr Smith.
Fast jag måste erkänna att jag har inte sagt namnet en enda gång tror jag... Fast allt annat gör jag rätt, och jag är superartig :) Tycker det är kul att leverera room service, man vet liksom aldrig vad det är för folk man träffar på, men dom flesta är supertrevliga. Idag levererade jag drinkar till ett rum med ett gäng festglada folk i min ålder. En av dom började prata med mig, frågade vart jag kom ifrån och sådär, och sen tyckte han att jag skulle komma tillbaka och festa med dom när jag slutat jobbet :) Tror inte det skulle vara så uppskattat av min arbetsgivare dock, hehe...

Apropå room service, tycker att folk slösar sina pengar på onödigheter! Alltså okej, att beställa upp en middag är väl en grej (även om det är jäkligt dyrt), men ett flertal gånger har jag burit upp en milkshake. EN milkshake. Den kostar $7 och sen tillkommer dessutom en service avgift på $7 per leverans. En milkshake går alltså på $14 = närmare 100 kronor!!! Knäppskallar! Men ja, har man inget bättre att lägga sina pengar på så...